ÖKKs historia

Omkring år 1900 finns belägg för tyngdlyftningsverksamhet i föreningar i Örebro. IFK Örebro, Örebro GoAK och Sveaklubben hade tyngdlyftningsverksamhet på sina program. Under de första årtiondena hade verksamheten karaktären av cirkusuppvisning. Starka karlar utförde diverse kraftprov i bästa cirkusstil. 1922 bildades Örebro AK med verksamhetsinriktning på boxning, brottning och tyngdlyftning. Boxningssektionen bröt sig ut i ett tidigt stadium och bildade en egen förening medan brottning och tyngdlyftning höll ihop fram till halvårsskiftet 1975.

Den förste örebroare att vinna ett SM i tyngdlyftning var Viktor Solfelt som redan 1917 blev svensk mästare för IFK Örebro. Gustaf Eriksson stod för Örebro-tyngdlyftningens internationella ”genombrott” då han fick äran att representera Sverige vid de Olympiska Spelen i Antwerpen 1920. Han kom på en hedrande 6:e plats. Örebro AK fick ett antal svenska mästare för både juniorer och seniorer under den kommande perioden fram till 1933. Gösta Magnusson inledde sin karriär med att bli svensk mästare för seniorer 1938 och hann med att plocka hem ytterligare fem SM-medaljer av den finaste valören. 11 gånger fick han dra på sig landslagstrikån och kunde kröna sin karriär med ett OS-brons från London 1948.

1950-talets mest namnkunniga tyngdlyftare bestod bland annat av Rune Brundin, Lars Järnkvist, Anders Eliasson, Rolf Larsson och Göte Råhlén. Dock fick ÖAK inga svenska seniormästare från denna tidsperiod. Längst nådde Rune Brundin, som fick delta på VM/EM i Stockholm. ÖAK-lyftarnas styrka kom bäst fram i seriesammanhang, där ÖAK-laget blev svenska mästare två gånger. Under denna period framträder en ledartrio bestående av bröderna Sven och Georg Nilsson sam Karl-Erik Edh.

Under första delen av 1960-talet hade ÖAK inga större framgångar på seniorsidan. ”50-talisterna” uppnådde pensionsåldern, för aktiva lyftare och började aktivera sig som ledare inom ÖAK. Några år senare framträdde en kraftkarl som skulle komma att betyda mycket för tyngdlyftningen men framförallt styrkelyftningen, Lars Hedlund. På ledarsidan började två entusiaster att engagera sig i tygdlyftnings- och styrkelyftningsfrågor, Sune Olsson och Bjarne Carlsson. Första halvan av 1970-talet växte sig ideérna starkare om att skilja tyngdlyftningen från brottningen genom att bilda en ny förening.

Vintern och våren 1975 tog tynglyftningssektionen steget ut och bildade en egen förening. En interimstyrelse tillsattes, en blandning av nya optimister och äldre mer rutinerade ledamöter. Styrkelyftning och tyngdlyftning var idrottsgrenar som ökade i popularitet. Styrkelyft fick SM-status under 1975 och tyngdlyftning hade Hoa-Hoa som dragplåster till större tävlingar. Bodybuilding fick också ta del av det ökade intresset för vad man med ett gemensamt namn kan kalla kraftsport. Vid de förberedande diskussionerna om startandet av ÖKK, ansågs att föreningen skulle samla alla som var intresserade av kraftsport.

Tidigt väcktes idéer om att genomföra en kraftsportgala, där just tyngdlyftning, styrkelyft och budybuilding skulle vara representerade i programmet. Målsättningen med galan var att dra in pengar till föreningen samt att göra PR för de olika idrottsgrenarna. Med Sune och Bjarne i spetsen lyckades man engagera sådana storheter som Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren, Ray Yvander, Benny Nilsson, Sven Hubert, Lars Hedlund, Ulf Morin och Ove Linderoth. Samtliga tillhörde den absoluta toppen i sina respektive grenar. Kraftsportgalan blev en succé. Publiktillströmmningen var helt fantastisk. Folk köade utanför Idrottshuset i flera led ända bort till Eyrabadet och en stor del av publiken kom heller aldrig in.

1978 satsade gala-generalerna Sune och Bjarne alla sina kort på ett nytt spektakulärt huvudnummer, brottningsmatch mellan ”Hoa-Hoa” Dahlgren och Frank Andersson. Det var tänkt att bli en fribrottningsmatch som påminner om de spektakulära ”Wrestling-matcherna” i USA. Frank Andersson var på den här tiden i ropet mycket tack vare sina framgångar på brottarmattan, men också på grund av den kontroversiella person han var. Förhandlingarna var svåra och egentligen visste ingen med säkerhet om Frank över huvudtaget skulle dyka upp. Det hela slutade lyckligt. Frank kom, sågs och segrade, och arrangörerna kunde andas ut.

Hösten 1979 spelade Lars Hedlund och Håkan Fransson framträdde roller i ÖKK:s kraftsportgala. Lassa visade hur man bänkpressar 300 kg, 18 kg över Bill Kazmaiers världsrekord. Dock fick han det inte godkänt då behöriga domare saknades. Håkan var på markhumör och skulle visa Örebro-publiken hur det går till att slå europarekord. Två försök på 370 kg, men tyvärr var det för tungt den här gången.

Efter 1983 har inte ÖKK arrangerat några fler kraftsportgalor. Denna epok var nu till ända men en ny skulle ta vid – en epok med stora tävlingsarrangemang. En träningskväll 1988 kom en mindre delegation med Bjarne Carlsson i spetsen och berättade att ÖKK hade fått VM i styrkelyft 1991. Diskussioner hade redan tidigare under försommaren förts med Svenska Tyngdlyftningsförbundets generalsekreterare Willy Candemyr, om att ÖKK skulle vara reservarrangör till VM 1991. Sverige hade redan fått klartecken till arrangörsskapet och det var Jönköping som skulle stå som arrangör. Detta gick emellertid i stöpet och ÖKK fick erbjudande om att arrangera VM:et. En VM-kommitté bildades och arbetet började på allvar.

VM 1991 genomfördes på ett bra sätt med mycket publik på lördagen och söndagen. ÖKK:s ledare och funktionärer ska ha tack för den stora arbetsinsats de genomförde, och man representerades på tävlingsflaket av Tommy Horvath. ÖKK har flera år av goda resultat, främst på styrkelyftningssidan, bakom sig och ser med tillförsikt på framtiden. 1999 arrangerade ÖKK en unik tävling, Mästarmötet. Detta Mästarmöte bestod av styrkelyftningsvärldens främsta utövare, som i hård kamp och med stort publikstöd tävlade om 100 000 SEK! Deltagarna kom från Sverige, Ukraina, Ryssland, USA, Island och Norge. Mästarmötena kom att fortsätta fram till 2005.